Krönikör: Ionna Zaid
Hednaklang, Våren 2008
Våren 2008 var ett av de mest händelsefyllda lajven någonsin, och kan sammanfattas med dessa ord; päls, blod och bajs!
Deltagande; Varg (Ionna Zaid), Mysan (Ravenne Ivy), Tom (Lucius), Istar (Istar), Mummel (Silazil), Hansson (Azor), Sunkan (Orbitas), Eben (Eliatos), Erika (Emzion), Anton (Morgiz), Agge (Agdrill), Krille (Criax), Matthias (Nahrandor), Svingen (Seldrim), Alex (Murk), Anders (Dukral), Malin (Tamia)
Under den gågna vintern hade den Gamla Freden en uppröjning bland sina led, och som vi tidigare gjort, valde vi att än en gång stå utanför denna mäktiga grannallians av Mörkeralver, eftersom vår egen union stod kvar, något som våra vänner i Seia Doon kom till oss för att bekräfta en kväll. Nåväl, tidigare under den dagen så hade vi bestämt oss för att kolla upp att våra avtal med högalver och skogsalver stod fast- så vi begav oss till respektive folkslagen, och fick ett ja från de båda. Järnringen, den defensiva pakten, stod ännu, något vi var belåtna med.
Senare, när mörkret började falla, bestämde vi oss för att uppsöka de andra mörkeralvsgrupperingarna på området, för att informera de om deras valmöjligheter; neutrala, gamla freden, eller våran union. Men vi visste att det var mycket svartblod och annat pack på vägarna, så vi bestämde oss för att låna krigare från Högalverna, så vi begav oss dit ner. Högalverna var antingen snälla eller på gott humör, för de lånade oss några krigare, och vi gav oss iväg. Vi hann en bit på vägen, innan Za Skaraki kom, och med tanke på att vi hade ett syfte och våra antal var såpass jämna valde vi att inte göra en konfrontation utav det, utan istället plöjde bägge sidor rakt igenom varandras led, utan stridigheter. Det var ett tecken på att svartbloden var modigare, något vi antog att vi skulle få åtgärda senare.
Vi visste var en mörkeralvsgruppering, Saura Morko, höll till, de andra kände vi bara till på ett ungefär. Efter en stunds letande hittade vi Saura Morko, och berättade för dem om unionen. Efter ett fruktlöst sökande efter de andra grupperingarna begav vi oss ner mot vårt hem igen, men på vägen blev vi stannade av drower. De kallade oss för rebeller, och att vi var emot Gamla Freden, samt att de skulle döda oss. Tja, drower, vad mer kan man säga? Vi klev förbi dem, och eskorterade högalverna till sitt läger via en skogsväg. Senare på natten hade vi patruller ute.
Nästa morgon var våran druid och magiker tvugna att kliva upp tidigt (alldeles för tidigt för en mörkeralv, usch!) och gå på ett möte som vi fått inbjudan till tidigare - det gällde den Vita Vägvisaren och demoniska artefakter, och kunde vara intressant information att ha. När de kom tillbaka visade det sig att det var värre än vad vi hade trott, då vissa demoniska ritualer skulle genomföras och annat, ja, det kunde påverka hela skogen, därmed även oss. Vi var inbjudna till ett möte senare den dagen, då även ledande makter skulle närvara.
När eftermiddagen började stunda kom en grupp skogsalver till vårat läger, för att be oss delta i ett anfall mot Fältalliansen senare den kvällen. Våra allierade skulle vara skogsalverna själva, Za Skaraki och högalverna. Vi gick med på detta, och begav oss till Seia Doon för att förmedla det och låna deras krigare.
Så kom stunden då vi skulle till mötet. Vi begav oss, jag, Lucius, Istar, Ravenne och Tamia. Grevinnan Blodståhl, änkan till Mephorius, pratade om att ett svärd måste smidas för att döda den Vita Vägvisaren, det krävdes en kvinnlig förkämpe - från Navles garde kom en frivillig - och ja, jag vet inte vad! Vi gick iallafall med på att eskortera henne nästa dag i skymningen till platsen detta skulle ske på. Det skulle öppna portalen till de odöda och vi skulle behöva slå ner de gång på gång för att skapa en lucka.
Vi återvände till vårt läger, för att förbereda oss för kvällens stridigheter. Sedan så tågade vi ner till ängen, våran samlingsplats. Det var ett fruktansvärt ostrukturerat och odisciplinerat liv, och Fältalliansen syntes inte någonstans. Efter att ha snurrat ute på ängen i minst tio droppar så ställdes vi framför Zokapriti, som vi med glädje jämnade med marken. Våran magiker blev nedhuggen, annars var alla i någorlunda gott skick, och vi avlägsnade oss från platsen. Typiskt skogsalver att inte kunna hålla koll på något alls.
Nästa dag väcktes vi vid någon obarmhärtig timme av Högalverna, och fick reda på att om två glas skulle vi infinna oss i deras läger för att diskutera viktiga saker samt en "utrensning av alla som inte är människor", något som sagts vid ett artariskt brandtal i Navle by. Men ja, det var bara att sucka, och börja göra sig i ordning. Som utlovat befann några av oss vid högalverna två glas senare- närmare bestämt en eskort på fyra man, och så jag, Lucius och Istar. Efter ett tag anslöt sig några skogsalvsrepresentanter, och vi diskuterade demonsituationen. Vi hade fått ny information- grevinnan skulle smida svärdet för att bli nästa Vita Vägvisare, och hon måste stoppas till varje pris. Skogsalverna bevakade henne, och hon brukade uppenbarligen röra sig ganska mycket utanför Navle. Så vi bestämde att vid skymningen, runt det sjunde glaset, så skulle vi fälla henne, via ett bakhåll. Ja, så då var det bara att vänta tills den stund då vi skulle få spilla blod i Hennes namn.
När glaset började närma sig återvände vi med full styrka ner till Högalverna, för att få reda på att Grevinnan kände sig hotad av Navle, och därmed inte gick ut. Hon skulle troligtvis inte gå ut före att hon skulle möta oss, så vi fick ändra om våra planer. Vi skulle istället anfalla henne när hon kom för att möta upp oss, ännu senare. Så vi återvände än en gång till vårt läger, för att invänta rätt timme.
Så när den äntligen var slaget, så tog vi oss ner till ängen, och slöt upp med högalverna. Vi stod där otåligt och väntade, när plötsligt Stärnkristallens Döttrar kom, och informerade oss om att Grevinnan flytt Navle (rakt under näsan på skogsalverna!) och redan höll på att smida svärdet, uppe i den Gamla Freden! Skam! Vi sade att vi skulle ta oss upp dit, för att avbryta riten. Det sades även att Navle och Stendal vänt sig emot henne, något vi snart fick bekräftat då de flesta människor med vapen plötsligt tågade ut ur Navle, för att ställa upp. Vi följde efter efter ett tag, och ställde oss jämte dem, för att rådslå. Det visade sig att de Odöda hade Zokapriti på sin sida, och skogsfolk och människor var tvugna att samarbeta. Efter diskussioner lämnade vi människorna på ängen, för att ta oss in i Gamla Freden bakvägen, och på så vis spärra av området. Så begav vi oss upp längs vägen.
När vi spridit ut oss bakom vallen i Gamla Freden, så kom en man ner från andra sidan, och knäböjde i mossan. Vi alla utnyttjade honom som informationskälla, och fick reda på att svärdet måste smidas. Skulle det inte göra det, eller avbrytas, så skulle vi alla dö. Ingen kunde röra svärdet, vare sig med ande eller själ, förutom Tiraderna, och vi hade en sådan med oss, ty de var allierade med Högalverna. Och snart så hörde vi kommandot som befallde attack, och stormade över vallen. De få Odöda som fanns där slogs ner. Vita Vägvisar låg dräpt, men ingen Grevinna fanns att se. Den kvinnliga förkämpen var avsvimmad, och när hon vaknade så förde hon ett himla liv, men blev som tur var omhändertagen av Navles bygarde, så vi slapp höra hennes jämmer. Eländiga människa.
Det visade sig, när kaoset lagt sig, att varken svärd eller Grevinna fanns på plats, på något vis måste det ha undkommit oss. Vi beslutade att hålla möte tidigt nästa morgon för att rådslå, och sedan splittrades sällskapen. Samma kväll fick vi reda på att drower hade hotat högalverna med ett anfall, så en liten patrull gav sig dit, men blev nedhuggen av Za Skaraki på vägen. Några av oss tog oss dock ner till Högalverna för att visa att vi hade haft goda avsikter, innan vi senare återvände till vårt eget läger för att sova.
Och sova lite för länge, eftersom vi missade mötet nästa dag, men en högalvsspejare begav sig till oss för att berätta vad som bestämts - nämligen, att ett till möte skulle hållas senare.
Skogens Vaknande, Hösten 2007
Hösten 2007 var faktiskt väldigt rolig, då nästan alla medlemmar blev utbytta och vi faktiskt gjorde något. Vi mejade ner svartblod, muckade med människor och grundade det som off kallas för "MU" - Mörkeralvsunionen, ty Alliansen blev splittrad. En ny stormakt föddes detta lajv...
Deltagande; Julia (Ionna Zaid), Mysan (Ravenne Ivy), Tom (Lucius), David S. (Istar), Mummel (Silazil), Hansson (Azor)
De två demoniska parterna (Den Svarta Stormen och Den Hornkrökte) sökte båda delar av ett pergament, uppdelat i fyra stycken med chiffer på sig. En del fanns hos Drakklon (mindre omtyckta), en del hos Vidatus Väktare och troligtvis en hos Kael Jinn, och en fjärde som vi inte visste något om alls. Vi bestämde oss för att fråga runt när vi återvände till Eleria, och begedde oss mot Lönnkrogen. Vi gick ner till Lönnkrogen, där vi splittrade oss och sökte efter Vidatus väktare på olika ställen. Jag och Azor hade ingen framgång, och det hade ingen annan i gruppen heller. Då kom någon på den geniala idén att lura ett gäng rövare. Vi sade att de skulle få mycket pengar om de vaktade vårt läger, och de gick på det. När de kom på vägen vid vårt läger så kidnappade vi deras ledare, och sade att de skulle hitta information om Eldrimmer och Vidatus väktare. I sådanna fall skulle de få tillbaka sin ledare- i ett stycke.
När vi senare gick för att söka upp dem bestämde sig tre orcher för att gå in i våra ranker, och en av dem högg vi ner, de andra två flydde. Vi fortsatte, och faktiskt så hade rövarna lite information åt oss. Vi gav tillbaka dem deras ledare, tackade, och erbjöd dem att jobba för oss. De tackade, underligt nog, ja. Efteråt begav vi oss till Högalverna, för att varna dem om orchhotet och rykten vi hört om att människorna, än en gång, skulle försöka utrota oss. Som medlemmar i Järnringen tänkte vi be om deras hjälp mot svartbloden, men de nekade att Järnringen varit en militant pakt. Vi blev måttligt roade av det påfundet och gav oss av. Senare träffade vi på Seia Doon, den andra Mörkeralvsgrupperingen på området. Vi erbjöd den vi talade med en grannallians, och han sade att han skulle samtala med sin ledare.
Dagen efter var Handelsdagen, då Handelsfreden rådde. Vi bar inga vapen och ingen rustning. Vi begav oss ner mot Lönnkrogen och möttes av den från Seia Doon som vi talat med, som sade att deras ledare ville tala med oss. Vi följde med dem till deras läger, och vår grannallians var skapad. Vi skulle även eskortera dem senare under dagen, för Mephorius hade bestämt sig för att alla raser skulle ha en förkämpe, som skulle slåss för rasens överlevnad, och då hade Zechs (Seia Doons ledare) valts ut att vara mörkeralvernas förkämpe. Vi sade att vi skulle möta honom ett halvt glas efter åtta vid Lönnkrogen, och gav oss av. Vi gick till rövarnas läger, eftersom informationen de hade om Vidatus väktare kunde vara intressant. Så vi bad dem att hämta dit en smed, som det sades hade något med dem att göra. Vi positionerade oss i skogen, och inväntade. När smederna kom var kommentaren "Oh, blekansikten, dem tycker vi inte om." Vi alla var överräns om att de inte visade oss tillräcklig respekt, och undanhöll information från oss. De sade att de inte visste något alls om Vidatus väktare, och vi var tvugna att låta dem gå. Senare hörde vi att dem hade hotat rövarna med livet, om de gjorde om vad de nyss gjort. Vi bestämde oss för att om vi såg smederna igen, skulle vi ge dem en omgång. Vi återvände till lägret med rövarna, för att träna dem att fungera med oss.
När tiden var inne begav vi oss ner till Lönnkrogen, för att först äta och sedan invänta de vi skulle eskortera. När målet var avklarat gav vi oss av till ringen, där striderna skulle utkämpas. Zechs tog den första utmaning med lätthet- i den andra stupade han, och sedan hände något som inte direkt kan kallas rent spel. När vi höll på att bära iväg våran fallne förkämpe så aktade sig människorna inte noga väl, och när vi gick in i dem blev de uppenbarligen upprörda, för vi hade knappt kommit förbi Röda Ladan när Silazil, en av de som bar förkämpen, blev nedhuggen. Vi vände oss om omedelbart, med full stridsberedskap. Jag uppfattade inte hur många dem var, men alla var större än oss och med tung rustning. Striden varade kanske inte mer än en eller en och en halv droppe, för vi tog dem ganska snabbt. De var kanske fem kvar när de slutade att attackera lika intensivt, och på människors vis gorma om att vi inte hedrade deras döde förkämpe- så vad gjorde inte dem? Lucius svarade med hög röst, och talet gick fram och tillbaka innan de gav sig. Underligt nog stod två Högalvssoldater och vakatade Zechs, och när vi vände oss om sade de "Vi har inte glömt vår pakt" och försvann. Jasså, en pakt de tidigare förnekade... Vi hjälpte våra sårade och bar vidare på den fallna förkämpen, för att stoppas än en gång, av en svartblodsklan denna gång. Vi tog oss dock förbi den ganska enkelt, för de gjorde inget militant motstånd. Vi tog Zechs till vampyrinnan Itas läger, för de var allierade. Vi lämnade även Silazil där, och begav oss mot lägret. På vägen fick några svartblod för sig att fråga ut oss på "hennes högsta" vilket ledde till att vi slog ner tre av dem, dödade en helt och såg den siste springa bort.
Nästa dag väcktes vi av våra "allierade", rövarna. Deras läger var uppenbarligen bevakat av skogsalver, för skogsalverna ville veta vad mörkeralver hade med dem att göra, och försökte få rövarna att lägga sig i ett bakhåll på oss. Bah, patetiskt. Men de höll sina lojaliteter. På vägen ner fick vi även slå ner en oförskämd människa, vars kamrat utmanade Lucius på envig och sedan backade ur. Patetiskt. Efter en alldeles för tidig morgonjakt, som dessvärre var utan lycka, gick vi ner till Lönnkrogen, då vi plötsligt fann tillfälle att knocka en skogsalv, som vi sett i de andra alvernas sällskap. Han verkade tämligen förvirrad, och de han bodde med ville uppenbarligen se honom död. Intressant. Men han visste inget och visade sig nog i slutändan vara en oskyldig som umgåtts med fel sällskap. Under tiden då vi hade denna "arme" skogsalv ute på ängen så dök en handelsgrupp av människor, vid namn Nomen Nisco, upp, och frågade om vi sålde kol. Skulle vi ta det som en förolämpning? Vi ser ju knappast ut som handelsmän... Men så kom det sig, att när mörkret började falla önskade Seia Doon och Vidatus väktare (vid det här laget hade pergamenten fallit ur vårt minne mer eller mindre) eskort samt svärd vid sin sida, för att slå ut prästerskapen i både Navle och Stendal. Men med all svartblodsaktivitet så var det lite svårt att ta sig fram. Vidatus väktare dök upp något eller några glas för sent till Itas läger, och sade att det var ändrade planer. Vi skulle inte få döda några präster. Tämligen besvikna gav vi oss ut på vägarna för att ja, inte göra något speciellt.
Saknad av Tid och Fruktan, Våren 2007
Våren 2007 var Mörkerisen fortfarande i Eleria, där de spenderat vintern. Det hände fortfarande inte mycket på det här lajvet, men lite iallafall. Och intrigen? Den minns jag inte ens vad den var längre...
Deltagande; Julia (Ionna Zaid), David T. (Bram Yuki), Mysan (Ravenne Ivy), Nikki (Maire Jovan)
Med våren återvände Ravenne till oss, efter att ha kommit ifrån oss när vi tog oss till Eleria. Svartblodsaktiviteten ökade, och människorna behandlades allt mer och mer hårdhänt om de vistades ute nattetid. Vad hade de att göra i våra skogar, egentligen?
Våren tog också något med sig- vi blev uppsökta av Sereg Ethuil, från Mörkeralvsalliansen. De sökte att bilda en vapenpakt med oss, troligtvis för tillgången till en druid. Vi sade att vi skulle tänka på saken och höra av oss, men vi var mer eller mindre övertygade om att det bara kunde vara gynnsamt med en vapenpakt med en sådan stark gruppering. Senare sökte vi oss till dem, och vapenpakten var bildad.
Så en dag skapades Järnringen, en pakt mellan Skogsalver, Mörkeralver (Alliansen och Mörkerisen) samt Högalver, för att hålla människorna inne. Högalverna tog oss också till Navle, människornas ena by, för att uppenbarligen jaga lite rykten. Varken jag eller Ravenne var särskilt glad efter det, ty vi hade hoppats på framgång, men vi fick ingen alls. Och så kom sommaren, med ett demoniskt krig bortom Artaria där vi gjorde en ganska smutsig syssla- vi jobbade för båda sidor. Och under sommaren fick vi tag på en eftertrupp från vårt hemland, samt en liten förstärkning från Sereg Ethuil, som begett sig hemåt för att fira sin nya furstinna.
Sändebudet eller Schamanens Profetia, Hösten 2006
Hösten 2006 såg Eleria Mörkerisen för första gången. Inte mycket hände för vår del det lajvet, men det är trots allt "vaggan" till klanen, och även om vi inte gjorde något alls med våran intrig, here goes...
Deltagande; Julia (Ionna Zaid), David T. (Bram Yuki), Lujana (Lujana Virago), Towa (Jacy Ferrum)
Hösten det året såg oss anlända till Eleria, vårt mål. En liten gruppering Mörkeralver, blott fyra stycken var vi vid den tidpunkten då vi slog läger i okända skogar. Här var vi för att stanna, längre än vad vi förväntade oss.
De tidigare månaderna hade våran kontakt med hemlandet försvagats allt mer och mer, och när vi infunnit oss i Eleria bröts den helt. Vårat uppdrag, att söka information om diverse olika makter i Eleria och Artaria, gick utför stupet. Utan den säkra handen på axeln, som vårt hemland hade givit oss, kände vi oss förvirrade, övergivna. Och vi kunde inte förstå varför vi var "utlämnade", något som tärde på oss. Vi var inte i stånd att söka information, vilket vi inte heller gjorde.
Något av det första som hände i Eleria var att Lujana blev biten av en vampyr, och natten efter hamnade vi mer eller mindre på fel fot med Drakklon, en annan Mörkeralvsgruppering på området. Vi låg lågt, och genomled höst, vinter och en bit in på våren innan vi tog oss samman. När våren kom, fattade vi mod och försökte ta oss samman.